C-peptid är det fragment som frisätts i samma mängd som insulin när proinsulin klyvs inuti bukspottkörtelns betaceller. Till skillnad från insulin avlägsnas den inte av levern vid första passagen och finns inte i injicerade insulinpreparat, och speglar därför kroppens egen insöndring. Den säger något om den kvarvarande betacellsfunktionen.
Inga mätvärden för denna markör än.
Höga värden följer oftast med insulinresistens, fetma och typ 2-diabetes, där bukspottkörteln insöndrar rikligt, och de stiger även av läkemedel som stimulerar insöndringen, såsom gliklazid. Låga värden talar för minskad eller uttömd produktion i betacellerna, som vid typ 1-diabetes och avancerad typ 2-diabetes. Mätningen är mest informativ när det glukosvärde som tagits vid samma tillfälle är känt, eftersom låg insöndring är förväntad när glukos är lågt. Tolkningen hör hemma hos en läkare som känner den kliniska bilden och behandlingen.
Provet tas vanligen fastande, och föda eller blodsockersänkande läkemedel som intagits dessförinnan förskjuter värdet. C-peptid utsöndras via njurarna, och nedsatt njurfunktion höjer därför värdet oberoende av bukspottkörteln. Det tolkas jämte ett samtidigt taget glukosvärde, och med insulin, HOMA-IR och HbA1c när frågan gäller hur mycket insöndring som återstår.
Referensintervallen är allmänna vuxenvärden och beror på laboratorium, analysmetod, ålder och kön. För orientering, inte diagnos — diskutera resultaten med din läkare.