Totalt bilirubin mäter det pigment som frigörs när röda blodkroppar bryts ned och bearbetas av levern, och räknar in både den fraktion som redan konjugerats i levern och den fraktion som fortfarande är bunden till albumin i blodet. Det talar för två saker samtidigt: takten i omsättningen av röda blodkroppar och leverns förmåga att ta upp, konjugera och utsöndra det som denna omsättning ger upphov till. Det är en central markör i leverpanelen och samtidigt det ämne som färgar hud och ögonvitor vid gulsot.
Inga mätvärden för denna markör än.
Förhöjda värden följer oftast på påskyndad nedbrytning av röda blodkroppar, en ärftlig variation i det konjugerande enzymet såsom Gilberts syndrom, levercellsskada av vilket ursprung det än är, eller hinder i gallflödet. Vilken av dessa som är i spel avgörs vanligen inte av totalvärdet utan av fördelningen mellan den direkta och den indirekta fraktionen. Låga värden har liten klinisk vikt och utreds i regel inte vidare. Ett enstaka resultat utanför referensintervallet är skäl att upprepa provet och ta upp det med läkare, inte en slutsats i sig.
Fasta, en period med dålig appetit, intensiv träning, en samtidig infektion eller sömnbrist kan alla lyfta värdet måttligt, vilket har störst betydelse hos personer med Gilberts syndrom; hemolys i provröret och långvarig ljusexponering av provet snedvrider det i båda riktningarna. Det tolkas vid sidan av direkt bilirubin, som skiljer fraktionerna åt, och vid sidan av ALAT, ASAT, GGT och alkaliskt fosfatas, som skiljer levercellsskada från kolestas. Vissa läkemedel, bland dem paracetamol, nimesulid, ceftriaxon och ursodeoxikolsyra, är skäl att följa värdet över tid.
Referensintervallen är allmänna vuxenvärden och beror på laboratorium, analysmetod, ålder och kön. För orientering, inte diagnos — diskutera resultaten med din läkare.