Direkt bilirubin är den fraktion som levern redan har konjugerat med glukuronsyra och förberett för utsöndring i gallan, mätt som den andel som reagerar utan tillsatt accelerator. Eftersom konjugeringen sker inne i levercellen och utsöndringen sker via gallgångarna, redovisar denna fraktion den del av vägen som kommer efter upptaget. När den dras ifrån totalvärdet fås den okonjugerade fraktionen, och förhållandet mellan dem väger tyngst vid tolkningen.
Inga mätvärden för denna markör än.
En förhöjd direkt fraktion pekar oftast mot nedsatt utsöndring: hinder någonstans längs gallgångarna, kolestas inne i levern eller hepatocellulär sjukdom som är tillräckligt uttalad för att störa gallsekretionen. När det totala bilirubinet är förhöjt men inte den direkta fraktionen, riktas uppmärksamheten i stället mot nedbrytning av röda blodkroppar eller mot ärftliga varianter av konjugeringen. Låga värden är utan anmärkning och tolkas inte för sig. Varje förhöjt resultat följs upp med ny provtagning och läkarbedömning i stället för att läsas som en diagnos.
Värdet mäts direkt och beräknas inte utifrån totalvärdet, men hemolyserade eller ljusexponerade prov gör det otillförlitligt; analysmetoderna skiljer sig tillräckligt mycket för att resultat från olika laboratorier inte alltid ska vara utbytbara. Det avläses tillsammans med totalt bilirubin, som den okonjugerade fraktionen beräknas ifrån, och med alkaliskt fosfatas och GGT, som markerar kolestas, medan ALAT och ASAT visar skada på levercellerna.
Referensintervallen är allmänna vuxenvärden och beror på laboratorium, analysmetod, ålder och kön. För orientering, inte diagnos — diskutera resultaten med din läkare.